Säll den som hafwer Jesum kär
Säll den som håller Jesus kär
Och i sitt hjärta honom bär
Ty ingen större glädje är
Än att få vara där han är
Du är en konung och ditt ord
Har makt i himmel och på jord
Men full av nåd du ändå bor
Hos den av hjärtat på dig tror
Från himlen kom du till oss ned
För våra synders skull du led
Åt oss du gav en evig fred
Och lät oss Faderns kärlek se
Din plågas rop ej tystas kan
Ditt blod som från din sida rann
Din död som döden övervann
En väg till himlen åt oss fann
Du i vår svaghet ger oss stöd
Här med välsignat vin och bröd
Ditt folk förkunna skall din död
Till tidens ände som du bjöd
Den som i tro fått möta dig
Har himmelriket inom sig
Har mitt i frestelser och strid
I dig sin glädje och sin frid
Ja nu och alltid hos oss bliv
Allt ont o Jesus från oss driv
Och en gång nådigt åt oss giv
En salig död ett evigt liv
Sång till glädjen
Sällhetsskapande förmåga,
Alla väsens harmoni,
Glädje, druckne av din låga,
Kring ditt altar samlas vi.
All den skillnad, flärden föder,
Göms för dig i stoft och skam.
Kung och bonde äro bröder,
Var din vinge fläktar fram.
Er vår hälsning myriader,
Dig vår kyss, du världars här!
Bröder, över stjärnor – där
Bor för visst en mildrik fader!
Vem som till sitt hjärtas lycka
För en väns det öppna får,
Och en makas därtill trycka,
Blande han sin sång med vår!
Men den, av ett enda hjärta
Ej får tröst på jordens rund,
Slite sig med vaknad smärta
Gråtande ur vårt förbund.
Allt vad kring naturen vimlar,
Hylle sympatiens bud!
Upp till stjärnorna, – till Gud
För hon genom rymd och himlar.
Glädjen kraft och ungdom giver
Åt den alstrande natur;
Glädjen, glädjen hjulen driver
I det stora världens ur.
Blomman han ur brodden skjuter,
Fästet han med stjärnor sår,
Välver sfärer, solar gjuter,
Fler, än skådarns fjärrglans når.
Oförskräckt som segerhjälten,
Fyllen, bröder, edert lopp,
Glatt, – som ljusets gyllne kropp
Genomstörtar himlafälten!
Men den kunskap, forskarn vinner,
Glädjens ljus hans öga rör.
Mänskovännen honom finner
Hos den lycklige, han gör.
Hjälten, som för äran strider,
Möter han med ryktets röst,
Men den dygdige, som lider,
Äger honom i sitt bröst.
För det sanna, dör det sköna
Vågen, liden, dödlige!
Uppe där bland himlarne
Sitter han, som skall belöna.
Gudars nåd kan ej betalas,
Likna dem är dygdens höjd.
Må den usle då hugsvalas,
Må den sorgsne känna fröjd!
Flyg, din ovän att förlåta,
Dränk hans fel i glömskans hav:
Ingen blodstår må han gråta,
Inger ånger frätas av.
Låt oss likars svaghet glömma,
Leve de med oss tillfreds!
Bröder, – över stjärnors krets
Dömmer Gud oss, som vi dömma!
Fröjd i hjärtan och pokaler!
Nu – i gyllne druvors blod
Dricken mildhet, kannibaler,
Och du, svaghet, hjältemod.
Tron ej himlens ära kränkas
Av ett offer från er bål.
Må till skyn dess safter stänkas:
Gode ande, dig vår skål!
Honom, som med himlabanden
Sammanhåller världars här,
Bröder, – över stjärnor där,
Detta glas den gode anden!
Kraft i motgång, helgd av seder,
Dygdens, sanningens försvar,
Flärdens avsky, hjärtats heder,
Slut på världens barndomsdar,
Manlig stolthet inför kungar,
Åt förtjänsten lagerns lott,
Ingen Gud, som blixten slungar,
Ingen träldom, – ordning blott!
Slutom cirkeln! Skalder, sjungen
Ljusets seger, jordens ro!
Svärjom mänskligheten tro,
Svärjom den – vid stjärne-kungen!
Våldets kedja rättvist bruten,
Sanning trygg bland dödlige,
Ostört lugn i dödsminuten,
Nåd hos världens domare,
Nåd – jämväl för de fördömda,
Om hans högsta godhet vill;
Allas synder vare glömda,
Och en evig hämnd – ej till!
Vandrarns stav en gång skall fällas.
Bröder, – fridsam avskedsstund!
Och ett milt ord från hans mun,
För vars dom de döda ställas!
Sin enda grund har kyrkan
Sin enda grund har kyrkan i Kristus, Frälsaren.
Hon är hans egen byggnad, den nya skapelsen.
I världen som han löste från mörkret med sitt blod
blev hon den brud han krönte med evangelium.
Fast spridd i många länder är kyrkan endast en
och har en enda Herre och en bekännelse.
Av vatten född och Ande till ett och samma hopp
hon går till löfteslandet med samma resekost.
Med undran och med löje ser världen hur hon slits
av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.
Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred
om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.
När lögn och våld förmeras var är då jordens salt?
Vem hjälper och vem helar vid världens sönderfall?
Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ,
en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.
Guds kyrka är gemenskap med Fadern och hans Son,
det skådar hon och erfar i Andens kraft och nåd.
Guds helgon och martyrer betygar det med blod.
Omkring dem sjunger rymden där segerns kyrka bor.